POW
Samuels senaste tankar
om-oss_samuelstenberg-001

”Jaha, här har ni då PS4 Pro.”

Så kändes det. Allt hade läckt månader i förväg, så att kräva att Sony skulle överraska oss med sitt avtäckande av PS4 Pro – eller ”PS4 Neo” som den kallats i alla informationsläckor – hade varit att kräva för mycket.

En gnutta entusiasm, däremot, hade väl inte varit för mycket begärt?

Tydligen är det dock det, för dra mig baklänges vilken begravningsstämning Sony bjöd på i onsdags. Vad gäller hårdvaruavslöjanden jag sett live i mitt liv står det här utan konkurrens som det sämsta.

Sony försökte inte ens. Andrew House och Mark Cerny lät som att de läste sjörapporten live.

”Södra bottenhavet. Syd ökande 8-13. Ikväll omslag till nordväst, avtagande. Nu över till Days Gone.”

Men hey, det var ju sjörapporten i 4K, så allt är frid och fröjd.

Jag ska inte tröska igenom allt det usla, utan bara peka på samma orsak som jag pekade på inför E3 2015. Den bedjande text jag skrev då gick tyvärr förlorad i vår serverkrasch, men den ilskna rubriken minns jag: ”Ge mig lite jävla visioner”.

Jag säger samma sak igen. Var är visionerna? Var är anledningarna för spelare att bli exalterade? Var är budskapen om vad Sony försöker göra, om hur de försöker utveckla spelindustrin?

Den bistra sanningen är såklart att det inte finns någon vision, utan blott ett affärsmål: sälja fler konsoler. Marknadsföringsbudskapet blir därefter: här har ni fet teknik för feta plånböcker, var god köp. Och törstande spelare reagerar med axelryckningar men kilar ändå till affären i november och plockar upp en PS4 Pro eftersom… Tja, det finns ju inget bättre alternativ, och många av oss har lite för mycket pengar att göra av med. Alternativ får vi först nästa år, då Microsoft slår tillbaka med sin ”Project Scorpio”. Någon vision lär vi inte få där heller; känslan är att budskapet kommer vara detsamma: ”nu har VI fetast teknik, smaka på den Mark Cerny.”

Lustigt nog avtäckte Apple sin iPhone 7 samma kväll med samma fadda känsloläge. ”It’s the best iPhone we’ve ever made” spottade Tim Cook ur sig, en replik som återfinns i flera gamla Apple-manus. Men har man inga nya visioner så har man inte, då får man köra en 4K-remaster av sina greatest hits.

Nej usch och fy. Jävlar vad oinspirerade jättarna blivit. Jag fortsätter att njuta av fräscha spelupplevelser som Unravel, Firewatch och Inside på min PS4, men inte tack vare Sony utan snarare trots Sony, är tyvärr känslan.

Nintendo, nu vänder jag mig till er: Sätt eld i baken på den här jävla industrin. NU.


Inside, det senaste spelet från Limbo-skaparna Playdead, stod på menyn häromkvällen när jag valde att på allvar starta min spelhöst. Direkt efter middagen vinklade jag ned persiennerna – efter midnatt rullade eftertexterna.

Framför alla danska namn (Playdead är danskar) satt en tagen Samuel. Golvad, knockad, brädad. Etcetera. Ingen fanns vid min sida när spelet var över, vilket var lika bra eftersom jag där och då ändå inte hade kunnat uppbringa något insiktsfullt att säga. De senaste timmarnas upplevelse tumlade fortfarande runt i huvudet, ville inte riktigt bli placerade i något fack.

Vad var det som hände? Vad betydde allt?

Anteckningsblocket som låg framför mig då ligger framför mig nu, fyllt av klotter jag kände att jag behövde få ur mig under upplevelsen. Mönstret i klottret är lätt att dechiffrera: utropen dominerar.

Ljuset!

Akustiken!

Fysiken!

Animationerna!

I mitten, till sist, skrivet med endast stora bokstäver: VAD ÄR DET SOM PÅGÅR I DET HÄR SPELET?

Vi på POW har redan bestämt oss för att spela in ett poddavsnitt dedikerat till Inside, om någon vecka. Gott så, intrycken måste ändå få tumla runt ett tag till innan jag kan avkoda dem och skicka dem vidare. Jag smuttar dock redan nu på ett ord det var ett bra tag sedan jag var villig att lämna ifrån mig angående ett spel: mästerverk.

Tills jag är redo att prata: spela Inside. Spela. Inside.

/Samuel


Äldre inlägg >
Alexanders senaste tankar
Foto 2016-05-14 15 29 44

Jag skulle absolut inte kalla mig ett Sonic-fan men jag älskar Sonic Mania och detta är nog det närmsta jag kommit till att verkligen uppskatta serien. Serien har alltid haft element som fascinerat mig så som ringsystemet och hur varumärket kan skapa en god balans mellan hög fart och givande gameplay. Jag spelade Mega Drive-spelen hos vänner och Sonic Adventure på Dreamcast var det första Sonic-spelet jag ägde själv. Därefter jag har doppat tårna i spelen här och där. Ibland skakar jag förbryllat på huvudet men stundtals har spelens vansinnestempo imponerat på mig. Det är en serie som gäckat mig i många år med andra ord.maxresdefault-1

Med Sonic Mania känner jag ingen som helst ambivalens. Det är en fröjd att spela och se på. Det är skapar upplevelsen av att spela en välanimerad Saturn-uppföljare som aldrig såg dagens ljus. Jag diggar att klassiska musikstycken först presenteras naket retro för att sen moderniseras och få feta kompletterande beats och instrument. Det bjuder ständigt på nya roliga ideér, varierande bossar, allmän lekfullhet och charmiga throwbacks. Ett tillfredställande tempo uppnås genom en god mixtur av kortsiktiga mål och en känsla av konstant framåtdriv och momentum genom kolossala nivåer av gammal och ny valör.

Det är ett Sonic-spel som äntligen gått i Super Mario-skolan och insett hur mycket värde det kan ligga i att våga ha massor med coola ideér och bara använda dem en gång. Jag trodde aldrig det här spelet skulle fånga min uppmärksamhet men aldrig har påståendet att ett bra spel alltid är ett bra spel varit mer sant.

/Alexander


Vi behöver tala om hur skamlöst Electronic Arts grovhånglade med alla Youtubers, Gamechangers och s.k. influence:rs under sin stream i lördags. Nästan alla spel blev förknippade med denna grupp personer på ena eller andra sättet. Om vi bortser från hur den fejkade e-sports-grejen inte fungerar i pressvisningssammanhang är jag starkt kritisk till detta starka band EA vill ha med sina streamers och Youtube-makare.

e3-2017-cronica-conferencia-electronic-arts-2Många av dessa personligheter kan säkert kallas ambassadörer eller proffspelare. Entusiaster rentav. Det kanske är syftet att folk följer dem. Jag kan inte svara på detta för jag är inte bekant med en en bråkdel av dem men oavsett om de är mer entusiaster än t.ex. kritiker så vet jag att många av dessa lirare ofta säger vad de tycker om spel i samma sväng som de visar sin förmåga för världen. Indirekt för de spelkritik, skapar opinion och påverkar, därav namnet “påverkare”. Det gör dom till en förlängd marknadsföringsarm åt EA och jag vet inte vad jag skall tycka om det. Neutrala känns absolut de inte. De är inte din gemene spelare. De är spelare med makt att påverka andra.

Jag kan bara föreställa mig de spaltkilometer av svavelsyra som hade skrivits om etik i speljournalistik om man bjudit upp kritiker från olika populära spelmedia. Det här är farligt. Där spelsidor verkligen börjar ta ansvar kring såna här aspekter har ett nytt hål öppnats i Twitch- och Youtube-träsket och det är dags att granska detta mer. videomakare och streamare måste bestämma sig på vilken sida av staketet de vill vara för att upprätthålla integritet. Är det verkligen okej att denna grupp står på scen och hjälper EA att marknadsföra sin produkt samtidigt som de stundtals eller ofta agerar smakråd åt följare och prenumeranter?


Äldre inlägg >
Jespers senaste tankar

Röstskådespelare har länge hamnat i skymundan när det kommer till spelutveckling. Därför tycker jag det är roligt att Square Enix tar sig tiden att släppa den här trailern där just röstskådespelarna får spela huvudrollen.

Det är lätt att underskatta hur viktiga dessa personer är för ett spels fullständiga känsla. Det allra bästa röstskådespelandet drar inte för stor uppmärksamhet till sig, det känns som en naturlig del av världen och spelaren tänker inte så mycket mer på det. Likt en domare i fotboll märks dem inte om det fungerar som det ska. Men om det däremot fungerar dåligt står det ut lika tydligt som en tumme i ögat.

Square Enix är glädjande nog inte det enda företaget som börjat skylta med sina skådespelare. Naughty Dog har varit lite av en pionjär när det kommer till detta med sina små dokumentärer som de släppte i samband med Uncharted 4 och i synnerhet The Last of Us. I dessa videor får man följa utvecklingsprocessen med allt från motion capture till inspelningsstudion.

För mig som också har hållit på med lite röstskådespel genom projekten på högskolan är allt det här fascinerande. Att fler får insikt i hur allting fungerar och får se ansiktena bakom karaktärerna är bara positivt i min mening.

Trevligt Square Enix! Hoppas nu bara att den annonserade förseningen leder till ett välslipat spel i slutändan.

/Jesper


Hur tänker POW?

Vi älskar spel och vi älskar spelbranschen. Därför driver vi den här sajten där vi genom olika uttryckssätt – video, ljud, text – får utlopp för den passionen. Vi fokuserar på det som gör spel till ett alldeles särskilt medium. Vi älskar att gräva ner oss i spelmekanik och design. Vi analyserar, granskar och levererar tuff kritik när det behövs, men ser ännu hellre det positiva och belyser förbättringsmöjligheter istället för att förlora oss i den skepsism och negativitet som ofta omger spelbranschen.

Mer om oss.


Läs fler av våra kvicktänkta texter >

Ännu mer innehåll!