POW
Samuels senaste tankar
om-oss_samuelstenberg-001

”Jaha, här har ni då PS4 Pro.”

Så kändes det. Allt hade läckt månader i förväg, så att kräva att Sony skulle överraska oss med sitt avtäckande av PS4 Pro – eller ”PS4 Neo” som den kallats i alla informationsläckor – hade varit att kräva för mycket.

En gnutta entusiasm, däremot, hade väl inte varit för mycket begärt?

Tydligen är det dock det, för dra mig baklänges vilken begravningsstämning Sony bjöd på i onsdags. Vad gäller hårdvaruavslöjanden jag sett live i mitt liv står det här utan konkurrens som det sämsta.

Sony försökte inte ens. Andrew House och Mark Cerny lät som att de läste sjörapporten live.

”Södra bottenhavet. Syd ökande 8-13. Ikväll omslag till nordväst, avtagande. Nu över till Days Gone.”

Men hey, det var ju sjörapporten i 4K, så allt är frid och fröjd.

Jag ska inte tröska igenom allt det usla, utan bara peka på samma orsak som jag pekade på inför E3 2015. Den bedjande text jag skrev då gick tyvärr förlorad i vår serverkrasch, men den ilskna rubriken minns jag: ”Ge mig lite jävla visioner”.

Jag säger samma sak igen. Var är visionerna? Var är anledningarna för spelare att bli exalterade? Var är budskapen om vad Sony försöker göra, om hur de försöker utveckla spelindustrin?

Den bistra sanningen är såklart att det inte finns någon vision, utan blott ett affärsmål: sälja fler konsoler. Marknadsföringsbudskapet blir därefter: här har ni fet teknik för feta plånböcker, var god köp. Och törstande spelare reagerar med axelryckningar men kilar ändå till affären i november och plockar upp en PS4 Pro eftersom… Tja, det finns ju inget bättre alternativ, och många av oss har lite för mycket pengar att göra av med. Alternativ får vi först nästa år, då Microsoft slår tillbaka med sin ”Project Scorpio”. Någon vision lär vi inte få där heller; känslan är att budskapet kommer vara detsamma: ”nu har VI fetast teknik, smaka på den Mark Cerny.”

Lustigt nog avtäckte Apple sin iPhone 7 samma kväll med samma fadda känsloläge. ”It’s the best iPhone we’ve ever made” spottade Tim Cook ur sig, en replik som återfinns i flera gamla Apple-manus. Men har man inga nya visioner så har man inte, då får man köra en 4K-remaster av sina greatest hits.

Nej usch och fy. Jävlar vad oinspirerade jättarna blivit. Jag fortsätter att njuta av fräscha spelupplevelser som Unravel, Firewatch och Inside på min PS4, men inte tack vare Sony utan snarare trots Sony, är tyvärr känslan.

Nintendo, nu vänder jag mig till er: Sätt eld i baken på den här jävla industrin. NU.


Inside, det senaste spelet från Limbo-skaparna Playdead, stod på menyn häromkvällen när jag valde att på allvar starta min spelhöst. Direkt efter middagen vinklade jag ned persiennerna – efter midnatt rullade eftertexterna.

Framför alla danska namn (Playdead är danskar) satt en tagen Samuel. Golvad, knockad, brädad. Etcetera. Ingen fanns vid min sida när spelet var över, vilket var lika bra eftersom jag där och då ändå inte hade kunnat uppbringa något insiktsfullt att säga. De senaste timmarnas upplevelse tumlade fortfarande runt i huvudet, ville inte riktigt bli placerade i något fack.

Vad var det som hände? Vad betydde allt?

Anteckningsblocket som låg framför mig då ligger framför mig nu, fyllt av klotter jag kände att jag behövde få ur mig under upplevelsen. Mönstret i klottret är lätt att dechiffrera: utropen dominerar.

Ljuset!

Akustiken!

Fysiken!

Animationerna!

I mitten, till sist, skrivet med endast stora bokstäver: VAD ÄR DET SOM PÅGÅR I DET HÄR SPELET?

Vi på POW har redan bestämt oss för att spela in ett poddavsnitt dedikerat till Inside, om någon vecka. Gott så, intrycken måste ändå få tumla runt ett tag till innan jag kan avkoda dem och skicka dem vidare. Jag smuttar dock redan nu på ett ord det var ett bra tag sedan jag var villig att lämna ifrån mig angående ett spel: mästerverk.

Tills jag är redo att prata: spela Inside. Spela. Inside.

/Samuel


Äldre inlägg >
Alexanders senaste tankar
Foto 2016-05-14 15 29 44

Det är svårt att inte bli imponerad av Maffia 3:s dokumentärinramning. Gangstern Lincoln Clays livsöde berättas via vänner och myndighetspersoner medan man stegvis själv får spela, påverka och uppleva hans hårda liv. Allt berättas ur ett imperfektperspektiv och man har till och med slängt in några charmiga “så gick det inte till”-sekvenser likt Prince of Persia när ens liv slocknar för tidigt.



Spelets inledande timmar presenteras snyggt och trovärdigt. Produktionsvärdet är högt där allt från face capture och proffesionellt röstskådespel bidrar till att skapa en övertygande upplevelse. Clay är ingen duvunge direkt så det är svårt att ställa sig helt på hans sida men både han och vännerna runtom är karaktärer man blir nyfiken på och vill veta mer om. Maffia 3:s starka sida är dess presentation och berättelse men tyvärr ramlar allt nytänk bort när man tar över kontrollen.



Maffia 3 är ett sandelådespel utan direkta överraskningar. Det finns några intressanta detaljer som speglar att Clay är svart på 60-talet som jag tänkte ta upp vid ett senare tillfälle men det gör inte att jag kan blunda för det faktum att inget känns inspirerande i Hangar 13:s stad, New Bordeaux. Det följer sandlådemall 1A till punkt och pricka vilket får mig att vilja somna. Det är samma gamla upplägg som vi sett i säkert över tio år vid det här laget, om inte längre.

Det är tydligen inte inte tillräckligt att spelen i sig är omfattande och innehåller hutlöst många uppdrag/banor utan dessa måste dessutom vara onödigt långa. Det är tråkigt eftersom ramverket gör att jag vill fortsätta höra om Clays äventyr men vad hjälper det när det som skall ta mig till varje berättelsebit känns som utdragen filler? Det är inte okej i TV-serier och det borde inte vara okej i våra spel. Det här är ett allvarligt problem som sandelådespel måste ta itu med för att jag skall orka igenom dem.

/Alex


Eftersom vi denna vecka helt siktat in oss på att fira NES 30 år i Sverige tänkte jag att jag kunde dela med mig av lite mindre saker under veckan via vår Kvicktänktsektion. I dag vill jag belysa musiken från de fyra spel jag och min bror själva ägde som unga. Jag har spelat många gånger fler spel på konsolen under min uppväxt men just de här spelen ägde vi själva och därmed har också musiken extra relevans.

Lustigt nog ägde vi hela tre stycken Capcom-spel och ett från Konami, men inget från Nintendo. Vi fick dock vårt lystmäte av Mario- och allsköns andra Nintendo-världar via vänner. Med såna starka spelmusikskapare är mycket av musiken omedelbara klassiker.

Nästan varenda nivåmelodi i Little Nemo: The Dream Master är igenkännbara och karaktäristiskt Capcom-typiska, något som också i högsta grad går att säga om Darkwing Duck som spelmässigt och musikaliskt känns som ett Mega Man-light. I TMNT 2 känner man också igen mycket musikaliska stilgrepp som Konami ofta tillämpade men det roligaste med TMNT2-soundtracket är hur kompositören låtit sig inspireras av det ikoniska TMNT-temat och smugit in bestämda snuttar från det i så gott som varenda stycke genom hela spelet. Föga förvånande är Tailspin-musiken den svagaste eftersom spelet i sig lämnade mycket att önska i överlag. Enda låten jag finner någorlunda okej är bosstemat som är sådär perfekt intensiv och hektisk.

/Alex


Äldre inlägg >
Jespers senaste tankar

Röstskådespelare har länge hamnat i skymundan när det kommer till spelutveckling. Därför tycker jag det är roligt att Square Enix tar sig tiden att släppa den här trailern där just röstskådespelarna får spela huvudrollen.

Det är lätt att underskatta hur viktiga dessa personer är för ett spels fullständiga känsla. Det allra bästa röstskådespelandet drar inte för stor uppmärksamhet till sig, det känns som en naturlig del av världen och spelaren tänker inte så mycket mer på det. Likt en domare i fotboll märks dem inte om det fungerar som det ska. Men om det däremot fungerar dåligt står det ut lika tydligt som en tumme i ögat.

Square Enix är glädjande nog inte det enda företaget som börjat skylta med sina skådespelare. Naughty Dog har varit lite av en pionjär när det kommer till detta med sina små dokumentärer som de släppte i samband med Uncharted 4 och i synnerhet The Last of Us. I dessa videor får man följa utvecklingsprocessen med allt från motion capture till inspelningsstudion.

För mig som också har hållit på med lite röstskådespel genom projekten på högskolan är allt det här fascinerande. Att fler får insikt i hur allting fungerar och får se ansiktena bakom karaktärerna är bara positivt i min mening.

Trevligt Square Enix! Hoppas nu bara att den annonserade förseningen leder till ett välslipat spel i slutändan.

/Jesper


Hur tänker POW?

Vi älskar spel och vi älskar spelbranschen. Därför driver vi den här sajten där vi genom olika uttryckssätt – video, ljud, text – får utlopp för den passionen. Vi fokuserar på det som gör spel till ett alldeles särskilt medium. Vi älskar att gräva ner oss i spelmekanik och design. Vi analyserar, granskar och levererar tuff kritik när det behövs, men ser ännu hellre det positiva och belyser förbättringsmöjligheter istället för att förlora oss i den skepsism och negativitet som ofta omger spelbranschen.

Mer om oss.


Läs fler av våra kvicktänkta texter >

Ännu mer innehåll!