POW
nes-controller-flat

Ur en grå, fyrkantig låda från 80-talet föddes spelklassiker som lever vidare än idag. Men inte alla barn hade turen att uppleva hundratals timmar i mängder av spelvärldar. Anna blickar tillbaka på sin barndom som hon fyllde med lånad speltid.

Jag kom i kontakt med spel redan i tidig ålder. Min dagmammas tonårige son hade flera Game & Watch-titlar som jag kastade mig över och spelade tills mamma hämtade mig. Grafiken var simpel, ljudet likaså, men jag var som uppslukad. Under sommar- och julloven besökte jag mina morföräldrar. Deras grannar hade en dotter som var jämngammal med mig och vi lekte med varandra för jämnan. En dag hade hon en ny leksak att visa mig. Det var en grå, fyrkantig låda som man kopplade in i tv:n. Kontrollerna var hårda och alldeles för kantiga, men jag var nyfiken.

ym-105När jag för första gången såg den pixliga mustaschklädde mannen ihop med grafiken och musiken var det som att hitta hem. Jag njöt av hur följsamt mannen rörde sig över skärmen, till skillnad från allt annat jag hade spelat tidigare. Mannen med mustaschen följde min minsta vink (läs: knapptryck) med exemplarisk precision. Där och då öppnades portarna till en helt ny värld, där jag för varje steg åt höger stötte på nya platser och varelser. Plötsligt föll Game & Watch-spelen i glömska – jag hade hittat en spelvärld som jag kunde förlora mig själv i.

Sedan den dagen sprang jag med långa steg till min vän varje morgon. Jag ville stanna längre än vanligt och framför allt – jag ville spela. Men min kompis var inte lika exalterad som jag och ibland verkade hon inte vilja spela alls. Kanske förstod hon inte tjusningen, kanske hade hon bara andra intressen. Jag däremot var så exalterad att jag till slut spelade med hela kroppen. När jag närmade mig ett stort hål i marken och visste att jag skulle behöva göra ett enormt hopp ställde jag mig upp (vi satt förstås väldigt nära tv:n) och tryckte på knapparna så hårt jag bara kunde. Jag såg mustaschmannen ta sats och när det var dags att hoppa så förde jag armarna i samma bågrörelse som mannens hoppanimation medan jag krampaktigt höll i kontrollen. Ibland var jag så spänd att det enda som kunde få mig att slappna av var att hoppa själv.

maxresdefault-1Tydligen kände jag mig kopplad till spelet, mer än vad som var möjligt. Jag var sisådär två decennier före Wii:n – någonstans trodde jag att mina rörelser kunde påverka det som hände på tv-skärmen. Men min kompis var mindre road. Hon brukade sucka där hon satt på golvet, stirra på mig och säga ”du behöver inte hoppa”. Men att hon verkade sakna både fantasi och inlevelse rörde mig inte i ryggen. Att hoppa i takt med mustaschmannen kändes fullkomligt naturligt!

Men tids nog tog sommar- och julloven slut och det blev dags åka hem. I mina föräldrars vardagsrum fanns det ingen grå, fyrkantig låda som tog mig till andra verkligheter. Trots klagande, tjat och tandagnisslan så var mina föräldrar obevekliga – barn skulle inte sitta mycket framför tv:n och sådana där nymodigheter som tv-spel var ju verkligen inget att ha. I min lågstadieklass fick allt fler barn en egen grå, fyrkantig låda. Jag fick inget. I bästa fall fick jag följa med någon hem ibland och spela lite, men det hände alldeles för sällan.

Fastän jag aldrig fick äga en av de mest framgångsrika konsolerna och aldrig fick chansen att spela klart vissa spel så är jag inte ledsen över att ha varit utan NES. Jag har fått blåsa i min beskärda del av spelkassetter och jag har provat på några av de största NES-klassikerna. Trots en barndom utan NES så blev det en gamer av mig ändå. Och vad gäller mina föräldrar – de mjuknade med åren och när jag fyllde 11 så fick jag min alldeles egna GameBoy. Men det är en annan historia.

lania2014-01

Anna Lania Sladö (@nordiclania)
Som barn spelade Anna lite allt möjligt, men efter Final Fantasy VII fanns det ingen återvändo. Spel med stora världar, intressanta karaktärer, gripande berättelser och fantastisk musik var det hon ville lägga sin tid på. Japanska rollspel är Annas nisch och genom dem har hon utvecklat en stor kärlek till spelmusik.
Tidigare har Anna skrivit för Super PLAY och Level 7. När hon inte gästbloggar för POW skriver hon på sin egen spelblogg rpgaiden.se och är examinerad språkkonsult i svenska.

Om skribenten Mer från skribenten

POW

Skriv en kommentar

Din mejl kommer inte att synas. Obligatoriska fält märkta med *