POW
Pokemon banner

Många av spelen som kom ut under 2016 blickade framåt och försökte skapa nya och unika upplevelser. Pokémon valde istället, kanske inte helt överraskande, att blicka tillbaka istället. Lyckligtvis visade det sig att det gamla kunde göras nytt igen.

Det finns många spelserier som beskyllts för att förändra alldeles för lite mellan varje ny iteration. Bland dessa står Pokémon ut från mängden för många. Serien har sedan starten i mitten på 90-talet alltid handlat om att samla på sig små monster, träna upp dem för att sedan utmana åtta gym som alla specialiserar sig på olika typer av monster. Det är en formula som Nintendo inte har vågat ändra på, förrän nu det vill säga.

Pokémon Sun och Moon tar ut svängarna ordentligt och kapar bort dessa gym direkt. De är helt borta och har istället bytts ut mot de långt mer intressanta ö-utmaningarna (Island Trials). Sun och Moon utspelar sig nämligen i den Hawaii-inspirerade Alola regionen som består av fyra öar som alla har sina egna utseenden och miljöer. Likt gymmen är dessa utmaningar baserade på de olika typerna som Pokémon kan ha och gymledarna får stå åt sidan för de nya kaptenerna, som fungerar mer som organisatörer snarare än bossar. Men istället för att utspela sig i byggnader med enkla pussel som de gjorde tidigare handlar det nu istället om att vara ute i naturen och klara av utmaningar som relaterar till den miljö man för tillfället befinner sig i. Gräsutmaningen utspelar sig exempelvis i en djungel där målet är att locka fram en Pokémon genom att samla på sig ingredienser och laga en underlig maträtt. Den elektriska händer under ett strömavbrott och är mer eller mindre ett litet textäventyr, medan spökutmaningen i sin tur sker i ett gammalt övergivet köpcenter och går ut på att fotografera spöken likt skräckspelen Project Zero (även känd som Fatal Frame).

Alla dessa utmaningar når sitt klimax genom ett möte med extremt kraftfulla totempokemon. Det är bland annat genom dessa bossliknande fiender som Pokémon Sun och Moon tar ett kliv upp jämfört med tidigare delar. Dessa Pokémon använder sig alla av intressanta strategier och kommer ofta med en partnerpokemon som sätter upp elaka kombinationer. Gräspokemonen man lockar fram kommer till exempel med den väderbaserade Castform som kan frammana solljus. Det här gör bossen avsevärt mycket snabbare och låter den göra sin starkaste attack, som annars måste laddas upp en runda, direkt. Den gigantiska vattenpokemonen Wishiwashi, som består av ett fiskstimm som försvinner när den har låg hälsa, får hjälp av en Pokémon som helar den varje runda. Det är kul att se utvecklarna äntligen dra nytta av och visa upp det djup som faktiskt ändå finns i den här serien, något som tidigare bara skett i multiplayer.

Det här leder naturligt till en högre svårighetsgrad än de senaste spelen i serien, vilket hade kunnat leda till att vissa spelare fått svårt att ta sig vidare. Men likt många Nintendospel nuförtiden har man lagt till ett alternativ som underlättar detta. Den så kallade Exp. Share kan slås på för att ge alla ens Pokémon erfarenhetspoäng vid varje besegrad fiende. Vanligtvis gäller det här bara de som deltagit. Genom detta kommer ens följeslagare snabbare gå upp i nivåer och därigenom sänks svårighetsgraden. Det är med andra ord det bästa av två världar. Nintendo kan öka spelets komplexitet utan att stöta bort de spelare som bara vill ha kul.

Tanken om inklusivitet är genomgående i det här spelet, vilket syns direkt när man skapar sin karaktär där man nu kan välja hudfärg på sin protagonist. Även karaktärsgalleriet är ett saligt utbud av mångkulturalitet och för första gången är majoriteten av de starkaste tränarna i spelet samt berättelsens antagonist av det kvinnliga könet. Alola självt beskrivs av flera karaktärer i spelet som en samling av olika kulturer och nationaliteter som rest dit och byggt bo tillsammans.

skull

Team Skull är kanske spelets största behållning.

En annan punkt där Sun och Moon gör en ny spinn på en gammal formula är med det ondskefulla laget som i tidigare spel varit helt moraliskt förkastliga. I det här spelet är det ligisterna i Team Skull som står i fokus och de har snabbt blivit favoriter bland seriens fans. Deras rappande och attityd hade lätt kunnat bli överväldigande och löjligt snabbt, men på något sätt lyckas spelets författare träffa helt rätt i hur de porträtteras. Team Skull är inte ute efter världsherravälde. Istället försöker dem göra sig själva ökända genom diverse små företeelser och brott, som de lyckas så där med att genomföra.
Ingen tar dem på allvar och det visar sig snart att de bara är folk som hamnat utanför och hittat en gemenskap under den misslyckade ö-utmanings kaptenen Guzma.

Överlag är berättelsen mer välskriven än i tidgare delar i serien och får ta en stor plats i spelet, på gott och ont för vissa spelare som bara är intresserade av att fånga monster och ta sig igenom alla utmaningar spelet presenterar. Det går att argumentera för någon form av valmöjlighet här, men i mitt tycke är det välkommet att karaktärerna i ett Pokémon-spel har mer att säga än: ”Korta shorts är sköna och lätta att röra sig i.”

I tidigare delar har gymledare, professorer och diverse viktiga tränare varit personlighetslösa hinder att besegra och sedan lämnas därhän. Nu har ditona i Sun och Moon alla definierade karaktärsdrag och tar aktiva roller i berättelsen. Det här leder sedan till mer personliga och känsloladdade möten när man i slutändan ställs mot dem. Det kanske inte låter så märkvärdigt och man kan tycka att det gjorts förut i andra spel. Men det är ändå så pass välgjort här att det tål att nämnas eftersom det för min del ökade mitt engagemang i vad som annars skulle ha varit en bosstrid i mängden avsevärt.

Den klassiska professorrollen innehas här av Kukui som bara osar personlighet. Inte nog med att han har en hemlig identitet som en populär fribrottare, han fungerar också som en rak motsats till Guzma. Istället för att ge upp som honom när han misslyckades att bli en kapten valde Kukui istället att spela till sina styrkor och bli professor och hjälpa nya tränare genom deras ö-utmaningar.

Guzma

En annan minnesvärd stund är när ens annars så gladlynta rival blir lite butter när man besegrar honom precis innan slutdelen av spelet och mer eller mindre står i vägen för hans drömmar. Detta hade inte varit fullt lika effektivt om man inte fått lära känna honom under spelets gång. Det här är också en intressant parallel till det första spelet där ens rival alltid var den som var ett steg före och blev mästaren innan en själv. Nu är det istället spelaren som har den här rollen som högsta hönset. När man sedan slutligen tar plats på tronen som den bästa tränaren i regionen måste man försvara sin position mot ett antal utmanare. Något som är helt nytt för serien och slår fast den här tanken om spelaren faktiskt har blivit bäst av alla.

Pokémon Sun och Moon handlar helt enkelt om att ta ett gammalt beprövat koncept, fila bort och uppdatera det som blivit föråldrat samt behålla det som fortfarande fungerar. Stridssystemet är i närmast oförändrat och man använder fortfarande Pokémon för att öppna nya vägar ute i miljön. Nu är detta dock mycket smidigare eftersom man kan rida på sina monster. Där man tidigare behövde klicka på och trycka ja vid varje sten man ville slå sönder behöver man nu bara hoppa upp på sin Tauros och rusa genom alla stenar man kan hitta. Har du fullt med Pokémon när du fångar en ny? Byt in den direkt utan att behöva gå till närmaste dator. Svårt att komma ihåg vilken typ som är bra mot vilken? När du besegrat en Pokémon kommer du alltid att se vilken av dina attacker den är svag mot.

pokemon-sun-moon-poke-ride

Olika Pokémon fyller olika funktioner.

Sun och Moon är fyllt med såna här små detaljer som åratal av arbete med samma koncept lett fram till. Det leder till ett spel som känns lika modernt som det känns nostalgiskt, vilket för mig är själva essensen och styrkan hos Pokémon-serien i dagsläget. Ett koncept som fortfarande håller i dagens spelklimat efter hela 20 år är värt att applådera och det skulle inte förvåna mig om det höll i minst 20 år till. Så länge man inte är rädd för att kapa bort de grenar som börjat tappa sina löv.

Om skribenten Mer från skribenten

Jesper Olsson

Skriv en kommentar

Din mejl kommer inte att synas. Obligatoriska fält märkta med *