”Jaha, här har ni då PS4 Pro.”

Så kändes det. Allt hade läckt månader i förväg, så att kräva att Sony skulle överraska oss med sitt avtäckande av PS4 Pro – eller ”PS4 Neo” som den kallats i alla informationsläckor – hade varit att kräva för mycket.

En gnutta entusiasm, däremot, hade väl inte varit för mycket begärt?

Tydligen är det dock det, för dra mig baklänges vilken begravningsstämning Sony bjöd på i onsdags. Vad gäller hårdvaruavslöjanden jag sett live i mitt liv står det här utan konkurrens som det sämsta.

Sony försökte inte ens. Andrew House och Mark Cerny lät som att de läste sjörapporten live.

”Södra bottenhavet. Syd ökande 8-13. Ikväll omslag till nordväst, avtagande. Nu över till Days Gone.”

Men hey, det var ju sjörapporten i 4K, så allt är frid och fröjd.

Jag ska inte tröska igenom allt det usla, utan bara peka på samma orsak som jag pekade på inför E3 2015. Den bedjande text jag skrev då gick tyvärr förlorad i vår serverkrasch, men den ilskna rubriken minns jag: ”Ge mig lite jävla visioner”.

Jag säger samma sak igen. Var är visionerna? Var är anledningarna för spelare att bli exalterade? Var är budskapen om vad Sony försöker göra, om hur de försöker utveckla spelindustrin?

Den bistra sanningen är såklart att det inte finns någon vision, utan blott ett affärsmål: sälja fler konsoler. Marknadsföringsbudskapet blir därefter: här har ni fet teknik för feta plånböcker, var god köp. Och törstande spelare reagerar med axelryckningar men kilar ändå till affären i november och plockar upp en PS4 Pro eftersom… Tja, det finns ju inget bättre alternativ, och många av oss har lite för mycket pengar att göra av med. Alternativ får vi först nästa år, då Microsoft slår tillbaka med sin ”Project Scorpio”. Någon vision lär vi inte få där heller; känslan är att budskapet kommer vara detsamma: ”nu har VI fetast teknik, smaka på den Mark Cerny.”

Lustigt nog avtäckte Apple sin iPhone 7 samma kväll med samma fadda känsloläge. ”It’s the best iPhone we’ve ever made” spottade Tim Cook ur sig, en replik som återfinns i flera gamla Apple-manus. Men har man inga nya visioner så har man inte, då får man köra en 4K-remaster av sina greatest hits.

Nej usch och fy. Jävlar vad oinspirerade jättarna blivit. Jag fortsätter att njuta av fräscha spelupplevelser som Unravel, Firewatch och Inside på min PS4, men inte tack vare Sony utan snarare trots Sony, är tyvärr känslan.

Nintendo, nu vänder jag mig till er: Sätt eld i baken på den här jävla industrin. NU.

Inside, det senaste spelet från Limbo-skaparna Playdead, stod på menyn häromkvällen när jag valde att på allvar starta min spelhöst. Direkt efter middagen vinklade jag ned persiennerna – efter midnatt rullade eftertexterna.

Framför alla danska namn (Playdead är danskar) satt en tagen Samuel. Golvad, knockad, brädad. Etcetera. Ingen fanns vid min sida när spelet var över, vilket var lika bra eftersom jag där och då ändå inte hade kunnat uppbringa något insiktsfullt att säga. De senaste timmarnas upplevelse tumlade fortfarande runt i huvudet, ville inte riktigt bli placerade i något fack.

Vad var det som hände? Vad betydde allt?

Anteckningsblocket som låg framför mig då ligger framför mig nu, fyllt av klotter jag kände att jag behövde få ur mig under upplevelsen. Mönstret i klottret är lätt att dechiffrera: utropen dominerar.

Ljuset!

Akustiken!

Fysiken!

Animationerna!

I mitten, till sist, skrivet med endast stora bokstäver: VAD ÄR DET SOM PÅGÅR I DET HÄR SPELET?

Vi på POW har redan bestämt oss för att spela in ett poddavsnitt dedikerat till Inside, om någon vecka. Gott så, intrycken måste ändå få tumla runt ett tag till innan jag kan avkoda dem och skicka dem vidare. Jag smuttar dock redan nu på ett ord det var ett bra tag sedan jag var villig att lämna ifrån mig angående ett spel: mästerverk.

Tills jag är redo att prata: spela Inside. Spela. Inside.

/Samuel

Vi behöver tala om hur skamlöst Electronic Arts grovhånglade med alla Youtubers, Gamechangers och s.k. influence:rs under sin stream i lördags. Nästan alla spel blev förknippade med denna grupp personer på ena eller andra sättet. Om vi bortser från hur den fejkade e-sports-grejen inte fungerar i pressvisningssammanhang är jag starkt kritisk till detta starka band EA vill ha med sina streamers och Youtube-makare.

Många av dessa personligheter kan säkert kallas ambassadörer eller proffspelare. Entusiaster rentav. Det kanske är syftet att folk följer dem. Jag kan inte svara på detta för jag är inte bekant med en en bråkdel av dem men oavsett om de är mer entusiaster än t.ex. kritiker så vet jag att många av dessa lirare ofta säger vad de tycker om spel i samma sväng som de visar sin förmåga för världen. Indirekt för de spelkritik, skapar opinion och påverkar, därav namnet “påverkare”. Det gör dom till en förlängd marknadsföringsarm åt EA och jag vet inte vad jag skall tycka om det. Neutrala känns absolut de inte. De är inte din gemene spelare. De är spelare med makt att påverka andra.

Jag kan bara föreställa mig de spaltkilometer av svavelsyra som hade skrivits om etik i speljournalistik om man bjudit upp kritiker från olika populära spelmedia. Det här är farligt. Där spelsidor verkligen börjar ta ansvar kring såna här aspekter har ett nytt hål öppnats i Twitch- och Youtube-träsket och det är dags att granska detta mer. videomakare och streamare måste bestämma sig på vilken sida av staketet de vill vara för att upprätthålla integritet. Är det verkligen okej att denna grupp står på scen och hjälper EA att marknadsföra sin produkt samtidigt som de stundtals eller ofta agerar smakråd åt följare och prenumeranter?

Jag saknar vild arkadracing. Tack och lov att Mario Kart 8 dök upp för att stilla den värsta abstinensen efter det blev tyst kring denna underkategori av racingspel för nära tio år sen. Min kärlek är stark när det kommer till fordonspel där man antingen bestyckas med vapen eller har en klyftig gimmick som gör körningen till något alldeles extra. Genom åren har spel som Crazy Taxi, Rock ’n’ Roll Racing, Blur och Split/Second gjort olika intryck på mig. En av de starkaste gjorde Burnout och det är därför mina känslor inför Need for Speed Payback är som dem är.

Need for Speed har en historia att vinna över mig under sina E3-visningar. Jag köper aldrig spelen i slutändan men de tenderar demonstreras väl. Årets spel ser ut att bli en fartfylld The Fast and the Furious-historia men det som stack ut mest för mig var Burnout-inspirationerna som syntes klart och tydligt varje gång en ny svart bil prejades av körbanan. Ända sen Criterion hamnade på Need for Speed-tjänst har de aldrig riktigt lyckas förmedla trovärdig Burnout-feel. Ghost Games ser ut att förändra detta med Payback. Bilarna verkar äntligen ha den där tyngden jag vill ha och varje krasch ser ut att vara lyft ur Burnout: Takedown. Det enda som saknas är turbo- och traffic checking-system för att det skall kännas som Burnout med ett berättarläge.

Jag får erkänna att mängden slowmotion-krascher och mellansekvensbrott oroar mig eftersom de skulle förstöra spelets övergripande flyt. Min förhoppning är att krascherna såg ut som de gjorde p.g.a. att Electronic Arts ville att spelet skulle se extra coolt ut under demonstrationen. Jag hoppas att spelet i sig gör som Burnout och väljer att använda slowdown och kameravridande mer konservativt. Såna detaljer kan avgöra om det faktiskt blir ett köp eller ej i höst.

Röstskådespelare har länge hamnat i skymundan när det kommer till spelutveckling. Därför tycker jag det är roligt att Square Enix tar sig tiden att släppa den här trailern där just röstskådespelarna får spela huvudrollen.

Det är lätt att underskatta hur viktiga dessa personer är för ett spels fullständiga känsla. Det allra bästa röstskådespelandet drar inte för stor uppmärksamhet till sig, det känns som en naturlig del av världen och spelaren tänker inte så mycket mer på det. Likt en domare i fotboll märks dem inte om det fungerar som det ska. Men om det däremot fungerar dåligt står det ut lika tydligt som en tumme i ögat.

Square Enix är glädjande nog inte det enda företaget som börjat skylta med sina skådespelare. Naughty Dog har varit lite av en pionjär när det kommer till detta med sina små dokumentärer som de släppte i samband med Uncharted 4 och i synnerhet The Last of Us. I dessa videor får man följa utvecklingsprocessen med allt från motion capture till inspelningsstudion.

För mig som också har hållit på med lite röstskådespel genom projekten på högskolan är allt det här fascinerande. Att fler får insikt i hur allting fungerar och får se ansiktena bakom karaktärerna är bara positivt i min mening.

Trevligt Square Enix! Hoppas nu bara att den annonserade förseningen leder till ett välslipat spel i slutändan.

/Jesper